♥

Ibland undrar jag om jag vuxit upp, alltså om man någon gång kommer att bli helt vuxen i sina föräldrars sällskap.
Det känns som om man alltid kommer att vara det där "lilla grynet" som pappa alltid kallade mig när jag var liten så fort det händer något som är jobbigt, eller så fort man bara inte orkar med allt.
Jag förlorade 9 år med min pappa, då han jobbade i Afrika. 9 år e en ganska lång tid när man är i den åldern jag var i.
Och jag tror att det har en stor del i varför jag aldrig riktigt växer upp i hans närhet.
Jag var bara 11 år när han åkte. Och nästan 20 när han kom hem...??
Så många missade födelsedagar både för mig o min syster, julaftnar. Farsdag tappade innebörden helt, min första pojkvän, min första dag i gymnasiet och min student fick jag fira utan min pappa.
Det var jobbigt, det var det faktiskt.
Även om tiden just då flöt på och man mest var arg när det var en speciell högtid så var det egentligen jobbigt Det inser jag nu.
Mycket av det kommer ikapp nu, när man vuxit upp lite grann.
Jag är inte bitter eller arg på honom för det, jag vet varför han åkte, och den anledningen var en bra anledning.
Sen allt som han missade o varför det blev som det blev var jag inte beredd på.
Jag tyckte att han svek mig. 
Att jag o syrran inte betydde mer än ett jobb...??
Nu vet jag att det inte var så men det gjorde jag inte då...
Så fick han hjärtinfarkt o jag blev vettskrämd, likadant nästa, o nästa hjärtinfarkt.
Inte gör det saken bättre att släkten på pappas sida har dött unga .
Pappa var bar 48 när han fick sin första hjärtinfarkt. Det är ungt tycker jag.
Nu är han frisk o har bestämt sig för att åka tillbaka till Afrika igen... Han har bott hemma i 8 år nu, och det känns lite som att när man precis har fått tillbaka o lärt känns honom ordentligt, då åker han igen, och jag blir 11 år igen??
E det inte lite konstigt??
Nu kommer det ju självklart att bli annorlunda denna gången eftersom det är mycker lättare att kommunicera, typ msn, det billigare att ringa o Sms finns. Dator med kamera osv.
Men nu är mina barn små o deras Morfar försvinner...??
Pontus som e sååå glad i sin Morfar.
Vill egentligen inte att pappa åker men jag vill absolut inte att han jobbar kvar som armerare i Norge. Det är ju som att ta självmord. 
Han har ju inte fått hjärtinfarkt av inget liksom... Stress, rökning, o dåliga matvanor underlättar inte heller.
Men man kan ju inte bara åka o dricka kaffe hos pappa när man vill längre, och händer det honom något i Afrika så e han väldigt långt bort...