♥

Begravningen alltså...
Hela dagen igår var sisådär. Man kunde inte riktigt ta sig för något gick runt o funderade på hur det skulle bli, hur det skulle kännas, o hur Jossan o Dagis mår, hur dom skulle orka o klara det??
Men så åkte jag in o lämnade barnen hos deras farmor, åkte o köpte presenter till Pontus kompisar (barnkalas) då kändes det lite lättare...
Men så hämtade jag blommorna... Åhh dom var så söta! Glada på nåt sätt.
Men då kom jag på det igen... Herregud!!
Jossan o Dagis ska begrava deras bebis...??
Dom ska verkligen det, då blev jag illamående, jag blev alldeles skakig. Det slutade inte.
Jag darrade som ett asplöv hela tiden, & när Putte parkerade trodde jag att jag skulle kräkas.
Jag fick gå ut o röka, t om Putte sa att du skulle behöva en cigg.
Stegen till dörren var så tunga...
Jag visste ju att lilla stumpan låg därinne, o jag ville inte säga hej då, fast ändå ville jag ju det. 
Vi öppnade dörren o tittade in på Jossan o Dagis, då blev jag arg!
Vafan, dom ska inte behöva gå igenom detta, dom skulle ju få med sig sin lilla skruttfia hem?!  
Vad e meningen med detta egentligen??
Jag ville fråga prästen, om det nu finns en Gud vad sysslar Han med?
Varför gör Han dom så illa??
Det gjorde jag inte för jag fick en ledsen Jossan i famnen som ville röka... Så det gjorde vi igen... Den hjälpte inte heller.
Men vi skrattade åt Jossans mamma o syster som vinkade glatt till oss när dom åkte förbi, missade infarten o sen vinkade när dom lika glatt när dom åkte förbi för att ta rätt infart.

Sen började det, en ljus fin begravning, med den minsta kista jag sett...
Det var verkligen en fin begravning!
Klarade att hålla mig till att bara tårarna rullade ända till dom spelade Mio min Mio sen var det kört.
Jossan o Dagis var super starka... Ledsna såklart men så starka.
Det häftigaste med Jossan är att oavsett hur ledsen eller vilken situation hon är i så gör hon det som HON vill o det som är bäst för henne.
Jag tycker verkligen att hon e grym!
När vi lagt på blommorna på den lilla lilla kistan så valde jag att läsa det jag skrivit på kortet... Jag visste inte om jag skulle våga innan, men när jag väl skulle gå fram till Evelina o säga hej då, så kändes det liksom rätt.
Jag hade den största klumpen i halsen men förstog att det spelade ingen roll hur länge jag väntade för den skulle sitta kvar...
Jag läste:

Evelina,
Jag hoppas du vet hur mycket jag såg fram emot att träffa o lära känna dig,
Och hur ledsen jag är för att det inte fick bli så...
Jag vill tro att du har det bra där du är nu, att du är lycklig och att du känner tankarna vi skickar till dig...

Jag skulle också sagt: Sov nu så gott lilla stumpan, kram från tant Therese, men det gick inte... 

Efteråt åkte jag o Putte o åt, sen tillbringade vi kvällen hemma hos dom. Vi hade jätte roligt!
Allt var liksom bra, kul o vi skrattade jätte mycket...
Härligt att se dom så glada igen... För det e faktiskt ett par som e precis lika störda som jag o Putte, och jag tycker det är skönt o veta att det finns fler som vi =)