;Mitt liv som pusselbit...
Mina barn är självklart inte med i detta, dom två är dom bästa o finaste av det finaste och jag e så fruktandsvärt tacksam för att dom är mina och för att jag får leva mitt liv med dom!
Men...
Ibland känns det som om livet hoppar upp klappar till en i ansiktet, Så känns det nu...
Trist, smärtsamt, förjävligt, och tungt.
Det känns som om jag e någon slags bärhjälp? Att det bara går o lasta på mig mer o mer o mer...
Spelar ingen roll om jag så är i vattnet med hvudet under ytan o du på torra land så kastar du det tunga på mej men det går inte, då drunknar jag.
Tror jag e på botten redan! Vem e det som säger att jag orkar? Vem har lurat i dig att jag e stark? Vem har gett dig sitt ord på att det inte kan bli för mycket för mig?
Tänk dig ett pussel. Ett pussel av glas stort o med små, små, små bitar.
Det pusslet la jag ihop för 3 år sen. Det tog tid o tro mig det var svårt, det gick! Jag klarade det! Det blev jätte fint. Vissa repor men så fint!
Jag trodde att om man klarade de pusslet så klarade man allt sen?
Men pusslet var av glas vilket innebär att det kan gå sönder om man inte är rädd om det! Vissa repor fanns ju men inget som syntes, men dom gjorde pusslet skört och jag vet, jag klarar inte att lägga ihop det en gång till...
// ???
Stå på dig.Du vet att du är en fin människa.
min kommentar kanske inte hjälper dig ett dugg, MEN
Du skriver precis så som jag tänker, de orden jag inte får ur mig hittar jag hos dig. Tack´!1
Jag hoppas allt ordnar sig för dig....
Hur har allt gått med remisser & så??
Jag väntar fortfarande, men skall ringa på måndag...
Kram Martiina
Vilken underbar bra förklaring
När skall man ge upp?
När man funderar för mycket på att lösa pusslet får man en massa myror i huvudet, det bara går runt och man lyckas inte lösa det. Varför inte lägga undan pusslet ett tag? När en tid gått tar man fram det igen, dammar av det och gör ett nytt försök och kanske hittar man den rätta pusselbiten för att gå vidare och sedan en till och en till och plötsligt är pusslet lagt igen och man ser att pusslet fått en annan nyans som man inte sett tidigare. Mycket tydligare linjer, klarare och vackrare. Tänk vilket fint pussel man har!
Men om man pusslar och pusslar och inte hittar en endaste bit som passar ihop efter viloperioden och man gapar, skriker och svär över det, ta då och tänk igenom om du verkligen gillat det här pusslet någongång så mycket att du vill behålla och älska det trots sina skeva pusselbitar.....
Om inte? Ja, då har man väl tröttnat och bäst är väl då att köpa sig en färdig tavla som ej ruttnar, rostar ,bleknar eller brister, utan alltid ser likadan ut, men fy så j-vla livlös och tråkigt färglös.
Nej, jag dammar hellre av mitt pussel och fortsätter att lägga det för jag vet att när jag väl får ihop det så är det så fantastiskt färgsprakande, levande och otroligt vackert....jag vet någonstans i mitt bakhuvud att jag har sett det förut...och jag pusslar febrilt.... för jag vill se det igen....
Åååh...
Vad allt förändras när man pratat med dig, man ser allt ur ett helt annat perspektiv! Helt plötsligt upptäcker man att det man tänkt o funderat över mest e hjärnspöken!!
Jag behåller nog hellre mitt pussel, ska försöka lära mig att ta en pusselbit i taget! O BARA när jag känner för att pussla, inte stressa fram nåt... Jag har ju trots allt världens finaste pussel när det e klart, då måste ju varje pusselbit också vara fin, eller?? o den som väntar...???
Dessutom kom vi på att vi lägger varannan bit =)
