♥

(detta handlar inte om mig & Putte) 

Hur kan en människa leva livet med den tron att livet måste se så bra ut som möjligt utåtsett, sen att det är fullständig katastrof innanför hemmets väggar är skitsamma, det syns inte då finns det inte. Eller???
Att man bor och lever med en människa man innerst inne inte älskar bara för att det anses vara ett misslyckande att skiljas? 
Leva men inte vara riktigt lycklig, pga av status??
Man ska ha hus, man ska ha fru/man, man ska ha barn, men varför ha detta med någon som man djuuuupt inne i hjärtat egentligen inte vill dela sitt liv med?
Hur kan man välja att leva så?
E det brist på annat, vet man inte bättre eller beror det på att man gjort ett val från början och måste stå för det?
Jag undrar hur man orkar leva så? hur orkar man vakna brevid varann varje morgon, hur orkar man sitta vid middagsbordet varje kväll??
Det sägs att man bara lever en gång, hur kan man slösa bort sin lycka pga vad folk i sin närhet tycker är misslyckande eller inte?
Är det verkligen värt det?
Kan man se tillbaka på sitt liv när man ligger på dödsbädden och vara stolt då?
Jag hade aldrig stått ut, inte om jag hade vetat att det skulle vara så alltid...
Klart att man ska kämpa i ett förhållande, det finns väl jobbiga perioder i de flesta förhållanden men man känner väl innerst inne om det är värt att kämpa för?
Och när man kommit till den punkten då man gjort allt man kan för att få det att fungera och det ändå inte räcker, eller känslorna inte finns så måste man ju tänka på sin egen lycka?? 
Man kan väl inte bara fortsätta?
Fortsätta vara olycklig... Oavsett om man har barn eller inte så måste man väl få vara lycklig??