♥

Först vill jag förklara varför jag skriver det som jag kommer skriva, här på bloggen??
Och det beror på att jag e som min älskade pappa, när det hänt något eller när man går igenom något som är riktigt, riktigt jobbigt just då, så skriver vi av oss.
Papper o penna kan ge mycket mer tröst än man tror... Det känns som om man berättat det för någon på nåt sätt.
Det är inte annorlunda denna gången...
Jag skiver inte för att ni ska tycka synd om mej, utan mest för min egen skull...

//

I somras hittade jag en knöl, en liten knöl i mitt högra bröst.
Den kändes som ett litet gruskorn, hård nästan lite knastrigt på nåt sätt.
Jag försökte förtränga att jag hittat den, det var som om jag trodde att om jag glömde att jag hade hittat den så skulle den försvinna...
Klart att den inte gjorde.
Den var ju där hela tiden, Putte kände den med o han bad mig ringa till vårdcentralen.
Jag vet inte riktigt varför jag inte gjorde det, kanske för att man helt plötsligt inser att det faktiskt kan vara så att det jag känt inte ska sitta där, att knölen i mitt bröst faktiskt kan vara farligt?!?!
Jag förstod ju ganska snart att det e klart att jag måste kolla upp det, jag är inte så dum att jag tror att sånt inte händer mej!
Så jag ringde vårdcentralen och fick en tid dagen efter, den dagen var idag...
Jag fick en jätte bra kvinnlig läkare som var tvungen att lova mig att hon skulle vara ärlig, och inte chansa. För det är så att jag har fruktandsvärt dålig erfarenhet av Munkedals vårdcentral!!
Hon hittade knölen direkt, sen hittade hon en till... o sen en till...
Jag blev helt stel, jag väntade på någon slags förklaring, som tex att det bara var mjölkkörtlar eller nåt sånt, men det kom ingen...
Hon förklarade för mej vad dom tittar på och hur dom bedömer och det var:
Storleken på knölen
Hur den sitter fast i underlaget
Hur kanterna på knölen känns, om dom e släta eller trubbiga
Om lymfkörtlarna e svullna
Om det kommit ut vätska ur bröstet
Om bröstet "flyttat" sig
Om man har det i släkten

Hon vågade inte säga om det var farligt eller inte, utan jag kommer att skickas på mammografi inom två veckor.
Hon tyckte inte att det var rätt att säga att jag inte skulle oroa mej, däremot sa hon att eftersom vi inte har cancer i släkten och att jag lever sunt tränar så var det bra förutsättningar.
???

Jag är så tacksam för att jag har en sambo som läser mej som en öppen bok, han vet exakt vad jag behöver och hur jag behöver honom nu.  

Just nu känner jag mej fruktandsvärt liten...Jag vet att det inte behöver vara nåt farligt, att det kan vara något man inte ens behöver ta bort, men ärligt, hur lätt e det att tänka så??
Det är helt omöjligt.
Det finns de som sagt att jag inte ska oroa mej, att jag ska sluta vara så "nojjig" men de vet inte hur det känns, de är inte i deras kropp, de är heller inte dom som behöver vänta...
Jag e rädd, orolig, nervös.
Jag hoppas att dessa dagarna innan jag kommer iväg på mammografin, o innan jag får svaret går fort.
Jag vill att detta ska vara över.


...................................